Sådana som oss blir aldrig framme.
Det är så orättvist. Vissa växer upp att bli vackra svanar medan resten av oss förblir fula ankungar. Kvar på botten. Jag har försökt så mycket, jag försöker jämt. Aldrig kan man tillfredsställa alla, men all press gör det till närapå tvång.
Jag har svikit stjärnorna, jag har frusit och gråtit och slått näven i väggen. Jag bestämmer mig för att stanna på rummet i flera dagar, får höra klagomålen nästan koka över. Jag gör någonting istället; jag är aktiv, jag är med, jag försöker leva. Får höra att jag måste kämpa hårdare. Göra bättre. För att jag är misslyckad. Defekt. Fel.
Jag är ful, drar täcket över huvudet. Jag bantar ner mig fem kilo, därefter tröstäter, jag går upp vikten tillbaka plus lite till. Djävulsbarnet river. Har knappt någonting att andas för. Försöker skriva ner positiva tankar och ord i ett litet vitt anteckningsblock, men river sönder den i ångest en söndagskväll. Träffar en psykolog, hon gräver sig in i min hjärna och skrynklar till den. Hon försöker intala mig något jag vet att inte är sant. Lögnare.
Funderar om något tjänar något till, ingen kommer minnas om hundra år, ingen kommer bry sig. Ångrar mina förhastade ord i skrivande stund, det finns åh så mycket annat att fundera över. Hur man ska duga till. Men hon som har fastnat på botten, hon pessimisten - hon kommer ändå aldrig att klara sig.
”Spottar ut skam, lever med en fiende,
lever med en nattsvart känsla så vidrig.
Tänk dig en massa människor som samlas runt dig
och pekar ut alla dina fel som ett mönster,
därför stannar jag hemma, låser in mig på rummet,
det känns lite tryggare - världen genom mitt fönster.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar