Var bjuden till trerättersmiddag hos mormor idag som jag omöjligen kunde undvika. Tänkte att jag tar lite, lite av maten och äter långsamt. Skippar efterrätten.
Men nej, svek mig själv igen. Åt som en häst och tog alldeles för stor tårtbit efteråt, fast jag redan var proppmätt. Ville spy, ville spricka, ville försvinna. Kroppen var fylld av gift och ångest och jag var nära på att börja gråta där jag satt i soffan med alla släktingar. Jag frågade om vi kan åka hem och det gjorde vi. Rusade upp till rummet, slängde på mig träningskläder och begav mig ut och joggade. Jag sprang och sprang och sprang tills det sprängde i bröstet. Tappade fattning om tiden, bara sprang. Det värkte i benen - jag var otränad och hade så dålig kondition, det märktes. Skämdes.
Fortsatte att gå en bit, hjärtat dunkade på, dunkade i otakt. Sprang ännu sista biten hem, var alldeles slut.
Ställde mig i duschen, jag kände mig bättre av träningen, räknade ut att jag bränt bort alla kalorier jag fått i mig under dagen, men tänkte att allt är ändå så lönlöst.
Jag kommer ändå aldrig bli nöjd. Det finns för många hinder.
Tänkte att jag aldrig kommer uppnå fjädervikt. Blev gråtfärdig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar